”Gluntromantiken levde kvar i äldre studentkretsar. Ännu kunde man få höra en serenad ”invid hörnet av det vita huset”. Hela det unga hjärtats majstämning fick där uttryck, och det var underbart att se hur ljuset tändes i den skönas fönster. Sedan sjönk visserligen stämningen så småningom, när man upptäckte punschbuteljerna som langades mellan sångarna för att klara strupen. De erotiska svärmerierna mötte man lite varstans, på Kappromenaden, i Botaniska trädgården, utåt slätten. Mitt hade jag framför Geijers ”Tanke”, den skulpterade folkvisan, som jag aldrig tröttnat att lyssna till, även om den var av brons. Hur mång tunga, ensamma stunder hjälpte hon mig inte över!”
(”För tre kvarts sekel sedan” i ”Mitt Uppsala. Tjugo Uppsalavänner ser på stan.” Red. Roland Hentzel, Stockholm 1965 s 9-17.)
Bo Bergman låg i Uppsala 1889-91 med visst uppehåll. När han återvände jan -91 skrev han till vännen Hjalmar Söderberg:
”… gick jag ut att söka tak öfver hufvudet, det jag lyckades få i vårt gamla rum Järnbrogatan 2, 1 rr, der min kusin och jag förr i verlden kamperade ihop. Snobbar således med dubblett, men betalar hyra endast för ett rum, en särskild artighet af värdinnan – ”för gammal god bekantskaps skull”, som hon uttryckte sig. … Rummen ligger åt Järnbro- och Kyrkogårdsgatorna, utsigten ergo charmant, lika vacker i vintersnö som vårblom, i morgonsol som skymning, det vet jag sedan gammalt. I morgse kl. 7, då jag steg upp (!!!) hängde månens krok, omotiverat klar och blixtrande bakom grenarne, himlen halfljus och bortåt” (slut på fragmentet konstaterar Per Wästberg i sin utgåva av Bo Bergmans och Hjalmars Söderbergs brevväxling 1891-1941 under rubriken Kära Hjalle Kära Bo. Sthlm 1969 s 20 ff).
”Han berättar hur han skulle plugga efter middagen men fängslats av sin utsikt från Järnbrogatans och Kyrkogårdsgatans hörnhus ut mot Kyrkogårdsallén: bakom ett virrvarr av kors och pelare brinner hösthimlen och det lyser i ett litet gravkor.
Bo Bergman talar om skuggornas stad där han lever bland drömmar och luftslott, medan själen huttrar och människorna är till ingen hjälp.”
I brev till Söderberg febr. -91 skrev Bergman: Ur böckerna i verkligheten! Grå är den alt fortfararnde och vore väl värre, funnes ej Gerda Dillners ögon, solnedgångarne på kyrkogården och Taddispunschen. Men detta är också så godt som det enda, som gör skäl för namnet ”lurida intervalla.” (s 63)
Wästberg återger också en tidigare opublicerad dikt som börjar:
Jag sitter ensam och stirrar
På regnet som öser ner,
Och på en gata i ler,
Der långsamt ett liktåg klirrar.”
Över Valborg 1891 kinesade Söderberg i Bergmans dubblett.
Uppsala blev ett nederlag för Bo Bergman. I maj 1891 lämnade han Uppsala.
Kommentar: Mellanvåningen måtte ha varit disponerad på annat sätt då eftersom det idag inte finns någon dubblett med fönster åt både S:t Olofsgatan och Kyrkogårdsgatan.