Edlingska gården

English

Tillägg av författaren Harald Bohlin: Uppdatering och komplettering av denna sida sker fortlöpande.  Skicka gärna kompletteringar och korrigeringar till Harald Bohlin

Läs artikel i UNT från 27 november 2010 om författarens bostad och Edlingska gården. Missa inte bildspelet!

På väggen mot S:t Olofsgatan har Byalaget satt upp en skylt där det står: Kvarteret Pistolen Fjärdingen 11:6 Edlingska gården, S:t Olofsgatan 2. Ämbetsmannagård. Tomten var bebyggd på 1600-talet. Husen förstördes vid 1809 års brand. Källaren är bevarad. Nuvarande del mot S:t Olofsgatan uppfördes 1838 av akademi-kursorn Erik Lundberg. Resterande del efter brandsyn 1854. Fasad med Upsalapanel. Sannolikt 1860-tal. Uthusbyggnaden av trä. Ägare från 1872 majoren Alexander Bergenstråhle. Ägare från 1908 häradshövding Thor Odencrants. Ägare från 1920 häradshövding Nils Edling. Gården tillhör sedan 1965 Uppsala universitet. Välkänd studentvind. Här bodde bl a författarna Albert Engström, Bo Bergman och Karin Boye.  Blivande professorerna Arne Tiselius, Martin Lamm, Karl-Gustaf Hildebrand och Harald Riesenfeld.

Under denna skylt finns en annan skylt med texten: Uppsala Akademiförvaltning förvaltar denna fastighet.

Kommentarer

Byalagets skylt är skriven med versaler vilket understryker telegramstilen. Genom författningsändring får universitetet inte längre äga egendom. Därav den skylt som sitter under byalagets skylt. Sedan byalagets skylt satts upp inspekterade Håkan Eriksson från Upplandsmuseet 1997 källaren och kom fram till att den är senmedeltida, möjligen 1500-tal. Källaren sträcker sig ca 6 meter ut under Kyrkogårdsgatan med en valvhöjd av 2 meter. Valvhjässan ligger ung. 1.5 meter under körbanan. ”Källarens uppbyggnad med gavlar i gråsten sammanfogade med kalkbruk, väggar i  tegel på gråstensgrund och tunnvalv i tegel tyder på en datering till senmedeltid-1500-tal. Den är otvivelaktigt äldre än 1643 års stadsplan, enligt vilken källaren kom att hamna under gatumark.” En bilaga upptar en uppmätning av källaren, som gjordes på 1940-eller 1950-talen av landsantikvarien Nils Sundquist. När gatukontoret för några år sedan grävde i Kyrkogårdsgatan för bredband kom den bortre gaveln i källaren fram. Den delen av källaren har alltså varit igenomfylld under lång tid men nu kom den för några timmar i dagen. Den hade samma utseende som motstående gavel i nuvarande källare, det var ingen tvekan om sambandet. Jag undrar om inte uppgiften att källaren sträcker sig 6 meter ut under gatan gäller denna dolde bortre gavel.

Nils Edling föddes i Stockholm 1880, blev jur.kand. i Uppsala 1903. 1915 blev han hovrättsråd och fyra år senare häradshövding i Uppsala läns norra domsaga. Där blev han kvar till pensioneringen 1948. Under sin tid i Uppsala hade han många uppdrag i olika styrelser, och efter pensioneringen var han frivillig medarbetare vid Universitetsbiblioteket. Han gav ut ett antal domböcker. Han blev hedersledamot i Upplands Nation, Upplands Fornminnesförening och invaldes i Humanistiska vetenskapssamfundet. Under sina sista år bodde han i Saltsjöbaden. Han var gift med Emma, född Beijer, och de fick fem barn samt barnbarn och barnbarnsbarn. Han avled vid 90 års ålder. Han beskrev i en artikel ”En gammal Uppsalagård” hur denna tomt varit bebyggd efter branden 1809. (i Corona amicorum. Festskrift till överbibliotekarie Tönnes Kleberg 1968, s 45-51) Där framgår bl a att majoren Bergenstråhle köpte fastigheten efter ovannämnde akademikursorn Lundbergs och hans hustrus död. Karikatyren är gjord av Per Erik Yngve Nordqvist (senare: Brunzell) som bodde på vinden under slutet av 50-talet.
Thor Odencrants 1849-1934, häradshövding 1888-1914, bosatt i Borås, där han tog livlig del i stadens kommunala liv såsom ledamot av stadsfullmäktige, fattigvårdsstyrelsen, kyrkoråd m.m. 1889 köpte han Annelunds landeri i Borås, som omfattade nuvarande villastaden och Annelundsskogen. 1912-1934 var han ordförande i De sju häradernas kulturhistoriska förening. 1924 valdes han till hedersledamot av Sydsvenska hjälpskoleföreningen för att han ”på många olika sätt verkat för hjälpklassakens intressen och särskilt understött utbildningskursen.” Gift med Sara Hedvig Eleonora Ekman 1887-1946. Fem barn, bl a sonen Gerard Hartvig, som ett tag var förlovad med Agnes von Krusenstierna (se nedan). Utdrag ur Thor Odencrants efterlämnade dagböcker gavs ut 1949 av Arvid Odencrants under rubriken: Några drag ur studentlivet i Uppsala omkring 1870. 1908 köpte han Edlingska gården för han behövde studentrum åt sina barn. Själv bodde han kvar i Borås. Släkten Odencrants´ arkiv är deponerat 1968 i KB och omfattar bl a handlingar efter Thor O. Där torde kunna finnas mer information om Edlingska gården. Thors barn Elin O. tillhörde de drivande krafterna i Kvinnliga studentföreningen under sin studietid, hon ledde de kvinnliga studenternas gymnastikövningar och ingick 1912 i den svenska gymnastiktruppen vid OS i Stockholm. Hon blev senare en känd läkare och kommunalpolitiker i Borås. Arvid O. disputerade i fysik och specialiserade sig inom fotografins vetenskapliga användning. Han organiserade senare ett fotografiskt laboratorium inom generalstaben.
Alexander Bergenstråhlemajor vid Upplands regemente.  f 21.8.1813 i Lossa, flyttade in som ägare 1873. Han dog 22.6.1884. Detta är en scannad fotostatkopia, originalet finns på Krigsarkivet, som beställts av ättlingen Gunilla Edström. Hon har också samlat följande uppgifter:Familjen Bergenstråhle ägde Edlingska gården 1872-1908. Alexander var gift med Carolina Mathilda af Forselles. De hade följande barn:Clas Johan Henrik Rudman, f. 1852 i Simtuna i nuvarande Enköpings kommun, jurist (utflyttad 1888 från Uppsala till Sala). Carl Gillis Alexander f. 1855 i Sala, överste vid Västerbottens regemente 1907 (utflyttad 1881 från Uppsala till Uppsala-Näs). Gunhild (Esther Gustava Maria Mathilda Gunilla) f. 1858 i Westerljung, Nyköpings län, (utflyttad från Uppsala 1886 till Strömsta gård i Teda efter giftermål med Gustaf Tauvon). (Uppgifterna inom parentes från Uppsala domkyrkoförsamlings arkiv).
Erik Lundberg, akademikursor, som lät bygga gården. Erik Lundberg f Eriksson var född 3.1.1799 i Bondkyrko förs och flyttade in till staden 1818 från Vänge och gifte sig 28.12.1819 med Helena Cath. Andersdotter också från Bondkyrko. 1829 nämns han f f g i husförhörslängden för kvarteret Pistolen (4 o 5 = Lundebergianum). Redan 1829 benämns han cursor, 1831 i st Cancelli Post och ägare till Pistolen 4 o 5. Samma uppgift 1836-1840. Sedan saknas husförhörslängden för 1840-49, men uppgiften återkommer 1849-1859.  1860 benämns han Lands Cancelli Waktm. och också 1865. Han dog den 1.2.1867 i en ålder av 68 år. Hustrun dog den 16.2.1869.

Nedan följer fem avdelningar: A: Gårdens historik, B: Studentvinden, C: Våningarna, D: Legala förutsättningar för gården och vinden, E: Tomten före 1809 års brand.

A. GÅRDENS HISTORIK  

Gården säljs till universitetet 1959 skrev dåv. stadsarkitekten P. O. Lefvert: ”Det torde numera stå klart att om man önskar bevara hörnhuset Järnbrogatan – Kyrkogårdsgatan torde det lämpligast ske genom en förflyttning  av huset till en plats där det bättre infogas i en äldre miljö”(5.2.1959 till byggnadsnämnden). Man räknade då med att tomten skulle bebyggas med ett femvåningshus. Nuvarande hus bedömdes ha en ”starkt begränsad, återstående livslängd, uppskattningsvis 10 år. Efter denna tid har man endera att räkna med rivning eller en renovering, närmast hänförlig till nybyggnad.” (PM 27.5.1962 av Ulf Winberg) Så blev det inte men det stod klart när universitetet köpte Edlingska gården att detta inte kunde göras utifrån strikt ekonomiska kalkyler. Tomten var mer värd än huset men avkastningen kom endast från huset. Beslutet hade föregåtts av åratals förhandlingar mellan säljaren och Uppsala kommun och Uppsala universitet. Kommunens kulturminneskommitté hade givit huset beteckningen ”omistligt”, vilket innebär att dess ”nedrivande, förvanskning eller vanvård skulle vara en förlust för landets och stadens kultur- och skönhets­värden”. Man menade, att gården ger karaktär åt ett område som för övrigt domineras av stora hyreshus från 1900-talet (UNT 24 jan 1967). Båda tilltänkta köpare, kommun och universitet, ansåg att huset borde bevaras men insåg också att det i så fall inte kunde bli fråga om en vanlig penningplacering med förväntning om normal avkastning. Förhandlingarna slutade med att både vidtog extraordinära åtgärder. Uppsala kommun ställde en sjättedel av den överenskomna köpeskillingen till universitetets förfogande som ett amorterings- och räntefritt lån för att möjlig­göra universitetets förvärv av denna för staden kulturhistoriskt värdefulla fastighet. Lånet förfaller till betalning först om husets exteriör inte längre bevaras. Universitetet ansökte hos kansler om att få avsätta en lika stor summa ur reservfonden. Den användes inte normalt till inköp av fastigheter. Att den användes i detta sammanhang torde få ses som en kultursatsning motsvarande den som kommunen gjort. Återstående del av köpeskillingen betalades ur konton, som normalt används vid fastighetsköp.

En liknande bedömning gjordes av dåvarande akademifogden 1980. I ansökan till länsarbetsnämnden om att få beredskapsarbete placerat till Edlingska gården hänvisade han till en skrivelse från dåvarande landsantikvarien att gården och i synnerhet vinden är av betydande kulturhistoriskt värde. ”Den rent ekonomiska nyttan av ombyggnaden är emellertid alltför begränsad för att kunna genomföras med sedvanlig finansiering.” Landsantikvarien uttalade också att även interiören i huset är ”av mycket stort intresse” (aug 1997). Statsmakternas syn på att statligt ägda kultur­historiskt värdefull byggnader inte kan behandlas enligt vanliga kalkyler belyses i skrivelse 25 febr 1988 från två hyresgäster till konsistoriet samt i Förordning (1988:1229) om statliga byggnadsminnen m. m. (§ 12 ff. Förarbeten i DsU 1987:9: Kulturminneslag)  

Vinden blir forskarbostäder En dags strax före Valborg 1977 råkade en av studenterna på Vinden möta vår dåvarande gårdskarl som i förbigående kom att nämna, att samma kväll skulle byggnadsnämnden besluta att vinden ska kontoriseras. Det blev upptakten till en tioårig strid för Vinden, minst 25 skrivelser med en rad bilagor. Ärendet togs genom suppleanten Nils-Johan Höglund upp i konsistoriet, som inte brukade behandla sådana ärenden, och det återkom vid tre ytterliga tillfällen. Det skulle föra för långt att referera detta i sin helhet. Men det kan vara värt att citera vad Landsarkivarien Ola Ehn skrev i ett yttrande: ”Edlingska gårdens stora kulturhistoriska värde torde stå klart för de flesta. Men det är viktigt att betona, att detta värde inte bara ligger i byggnadens exteriör, även interiören är av mycket stort intresse. I detta sammanhang är det särskilt viktigt att också framhålla byggnadens ursprungliga funktion och betydelsen av att denna behålls. Edlingska gården utgör en utpräglad bostadsgård av en typ som förr var särskilt vanlig i Fjärdingen och som bidrog till att ge denna stadsdel dess alldeles speciella karaktär. Till bilden av dessa bostadsgårdar hör vidare att vindsrummen, särskilt i gårdarna i kvarteren kring Övre Slottsgtan, i mycket stor utsträckning uthyrdes som studentrum. Vindsrummen i Edingska gården tillhör de mycket få bevarade exemplen på en bostadstyp som kännetecknat Fjärdingen och vår stad under mycket lång tid. Landsantikvarien finner det sålunda självklart att Edling ska gården, inklusive vindsrummen, får behålla sin ursprungliga funktion och att byggnadslov inte beviljas för annan användning.” (Brandskyddsskäl fick honom att senare tillfälligt ändra sig i slutsatsen men han ändrade inte vad han sagt ovan. Efter kompletterande information, som vindianerna fått fram, tillstyrkte han på nytt fortsatt boende.)

Beslut togs 1979 av konsistoriet ”att i princip inrikta fortsatt åtgärder … på renovering för boende.” 1987 meddelande akademifogden att byggnadslov meddelats för ombyggnad av vindsvåningen delvis för bostadsändamål (gästforskarrum el dyl), delvis för egendomsförvaltningens behov av kompletterande förråds- och personal-utrymmen. Ärendet bordlades för komplettering av beslutsunderlaget. Slutligt beslut togs av konsistoriet först 1988-05-02 om att renovera vinden ”med bibehållen rumsindelning och en planlösning för boende med minsta möjliga förändring av nuvarande interiör.”

”Användningen till kontor mm för jord- och skogsförvaltningen skulle gälla en tid, dvs ej var att betrakta som permanent” (enl. särskilt yttrande till protokollet). Några år senare flyttade också akademiförvaltningen till andra lokaler och mellanvåningen kunde på nytt användas för bostäder. De som drivit frågan om studentvinden i tio år med klargörande kontakter med olika myndigheter som arkitektkontor, landsantikvarien, hälsovårdsnämnd, hyresnämnd, byggnadsnämnd och brandförsvaret om en rad bestämmelser som aktualiserats var Allan Rodhe, Hedvig Ekerwald och Sigge Höglund.

B. STUDENTVINDEN   I den första studentkatalog, där bostadsadresserna är utsatta, vt 1854 finns 10 studenter med adress Järnbrog. 2 (av totalt 866 studenter): Sthlms nation: Armand Theofil Welin, (e.o.cancellist i Civil-dep), V-Dala: Carl Edward Cagrelius, Värml: Carl Axel Pallin, Anders Gustaf Tobiæson, Eric Mathias Julius Wennerlund, Johan Theodor Erikson, (e.o. kammarskrivare i Kgl. Kammar-Collegium),  Wahlfrid Friberg, Johan Johansson och Axel Schröder, Norrl: Martin Gabriel Rosenius. Värmlands nation hade då 64 medlemmar av vilka 10 % alltså bodde här. Vt 1857 bodde här: Sthlms: Gustaf Emil Ranstedt, Otto Albert Guillemot, Pehr Rolad Martin, Vg; Johan Olof Emmanuel Odhner, V.Dala: Herman Wilhelm Ulff, Axel Wilhelm Hulting, Vrml: e o Bibliotheks-Amanuensen Lagerlöf, Alfred Pallin, Anders Tobieson, Erik Wennerlund, Gustaf Daniel Sillén, Georg Ullman och Janne Anderson. Ht 1859 bodde fortf. tre av dessa kvar: Pallin, Martin och Wennerlund men därtill kom: Sthlm: Carl Ludvig Nyström,  Axel Fredrik Alexanderson, SN: Axel Wattrang, Värml: Erik Ossian Norstedt och Johan Edvard Clarholm.

Ur andra källor har följande förteckning upprättats över några av dem som bott på Vinden utöver dem som nämns på ovan och på den inledningsvis citerade skylten: Ole Akre, Allan Alexanderson, Olle Alsén, Olga Apperlöv, Bengt Asklund, Carl Gustaf Asplund, G. von Bahr, Martin Berg, Gunhild och Maja Bergenstråle, Carl Johan Bergö, E. Berner, Harald Bildt, Folke och Harald Bohlin, Richard Bring, Hans Brissman, Peter Cornell, Staffan och Göran Cullberg, Peter Curman, Greta Duse (g. Ekman), Bengt Duvhammar, Nils, Mats och Anders Edling, Günther Eidlitz, Hedvig och Gustav Ekerwald, Knut Ewerlöf, Bengt Genell, Jonas Hallberg, Björn Hasselhuhn, Astrid Hedenius, Anders Hedwall, Thomas Heinemann. Per, Bengt, Gunnar och Bertil Henningsson (de två senare hette senare H:son Hatt)  (Ellen och Carl Y:son Hermelin (Ellen g. Dahlgren) , Karl-Gustaf Hildebrand, Ragnar Hoffman, Torsten Hultman, Gustaf Hyltén-Cavallius, Peder Hård af Segerstad, Sigge Höglund, Asta Kihlbom, Lars-Erik (”Pontus”) Kjellén, K. Kjellman, Gabriel Kleen, Edvard och Lennart von Krusenstierna, Gustaf Lagercrantz, Ebba och Ragna Lamberg, Martin och Kurt Lamm, Axel A:son Liljencrantz, Margareta Lindblad, Niklas Lindhult, Sture, Erik och Sven Linnér, Mårten Lorichs, Agne Lundquist. Nils Mannerfelt, Gertrud Mannheimer, Anita Nathorst, Hans Neijbert, Ebba Nisser Heyman, Rolf Nordenstreng,   Gunnar Långlöf, Kjell Nordenskiöld, Bertil Nordgren, Yngve Nordqvist (senare Brunzell), Kjell Nordenskiöld, Elin, Arvid, Gunnar, Gunnar Olof och Jan Odencrants, Arne Olsén, G. Palme, Anders Parrow, Ingmar Persson, Sture Petrén, Edward (Eddi) Ploman, Eva Rabe, Ingemar Rexed, Harald och Hans Riesenfeld, Knut, Sten, Allan och Johan Rodhe, John Rohnström, Folke Rudelius, Tore Rydman, Kristin Jansson Ryttare, Nils Schirren, Lennart och Gunnar Schotte, Herbert Skog, Gösta Stendahl, Ingmar och Åke V. Ström, Ingrid Sundberg, Karl Sundén, Sixten Söderbäck, Gunhild Söderström (g. Nordling), Stefan Sörensen, Olle och Jan Tenow, Ulf Tiljander, Sven Toremark, Marie Trescow, lsa Warburg,  Adrian Wennström, Anders Vestermark, Per Wikström, Anders Wiman, H. Witte, Hans Östling.

Källor: Några nämns i Edlings uppsats om gården, andra känner jag till, de flesta har jag informerats muntligen eller skriftligen om av dem som bott på Vinden. Listan kan förlängas för på 1940- och 50-talen var det tradition att när man flyttade från Vinden satte man upp sitt visitkort på dörrposten till det rum, där man bott. Några av dessa visitkort har bevarats. Av dem har några kunnat utnyttjas men det lär finnas fler. Förhoppningsvis kommer denna lista att locka fram kompletteringar. Det gårdsarkiv, som Edling nämner i sin uppsats, har ännu inte återfunnits. Kanske upprättas en parallell förteckning där också anges och vad de f.d. vindianerna sedan ägnat sig åt och vilka år de bott här.

Nedan följer några skildringar av livet på Vinden från olika perioder:

1842: Wilhelm Erik Svedelius, som blev en legendarisk professor professor i statskunskap i Uppsala skildrar i ”Anteckningar om mitt förflutna lif” (Sthlm 1889) om ett besök på vinden 1842: ”En liten episod ur lifvet med nationskamraterna har jag /dock/ lust att uppteckna: den handlar om det ”Lunbergianska kotteriet”. Så kallades ett litet antal, tre eller fyra landsmän, som bodde i ett hus, hvars egare hette Lundberg. Jag nämner det lilla sällskapet blott för att erinra mig, hur tokroligt vi lefde i all oskyldigfhet. Jag glömmer aldrig det hjertliga skratt, hvarmed jag helsades, då jag inträdde en morgon, klädd i tofflor, en rödrosig nattrock, en bockskinns-krage över axlarna, hatt på hufvudet och ett grönt flor för ansigtet. Det roade mig att, utstyrd på detta sätt, passera fram genom den aflägset belägna och ej på sådant sätt som nu bebygda Svartmangatan, från nationshuset och upp till Fjerdingstullen samt der utanför till Lundbergianska kotteriresidenset vid Kyrkogårdsgatan. Sådant tok kunde jag företaga mig, fastän jag skulle hetas vara en lärd magister och akademisk lärare.” Häradshövding Edlings son Nils noterade detta 1989 och kommenterade: ”Episoden hänförs av Svedelius till 1842. Kanslivaktmästaren Erik Lundberg hade ett par år tidigare uppfört den tvåvåningsbyggnad med två vindsrum på vardera gaveln, som nu utgör södra delen av huset S:t Olofsgatan 2 (se min fars uppsats En gammal Uppsala- gård i Corona amaicorum, 1968). Det bör alltså ha varit på Vinden som Svedelius och hans VDalakamrater huserade för 150 år sedan. Svedelius blev ju senare VDalas mycket uppskattade inspektor. Vilka de andra medlemmarna i kotteriet var är inte känt.”  

Omkr. 1890 Bo Bergman bodde här. Han skrev bl a ….

Vad finns kvar? Det gamla Järnbrogatshuset

där jag bodde står kvar, och i öppna fönstret

lyfts en gardin som ett bävande bröst av

tjugoårssuckar, men andras, ty mina

vädrades ut för en mansålder sedan.

…

Ur ”Ensam vid Fyris igen”

Och i Ungdomsstaden”

…

Det lyser i mitt gamla rum,

Jag känner ögonlocken svida.

Vem sitter nu vid boken stum,

där jag har suttit sent och tida?

Med fälld gardin och riglad dörr

han stänger till om visdomshärden,

och tanken timrar nu som förr

sitt tempel över denna världen….

Han skrev också i novellform om återbesök i U-a, där han sätter sig på en bänk i Kyrkogårdsallén och tittar på sin gamla studentvind.

Mer om Bo Bergman på vinden

1911: Bild från trädgården då huset kallades ”Odencrantsianum”.  På bilden syns från vänster Ingrid Reuterskiöld, Polly Fryklund, Beth Hennings, Eva Andén, Elin Odencrants (som bodde på vinden) och Märta Tamm-Götlind. Bilden hämtad ur Ur Carl Frängsmyr, ”Kvinnans tillträde till akademien. Uppsala universitet 1852-1916, del I, s. 179.

1913: Agnes v Krusenstjerna var en kort tid förlovad med Gerard Hartvig Odencrants, som bodde på Vinden, son till husets ägare. Hennes äldre bror Edvard bodde också på Vinden. Hon hade alltså goda möjligheter att lära känna livet på vinden. Det har hon skildrat i Fattigadel III: Dessa lyckliga år.  Läs mer

1920-talet: Karin Boye bodde sin första tid i Uppsala på Vinden. Då lär Vinden ha kallats ”kvinnliga intelligenscentralen”.

1927-1934: Lars Ekströmer har berättat om ”Vinden, Järnbrogatan 2 under slutande tjugotal och begynnande trettiotal.” Utdrag ur denna text återges här: ”Städ är troligen ett som många andra försvunnet begrepp. Man bäddade inte sängen själv, gjorde knappast upp elden i kakelugnen på morron eller städade sitt rum. Det skötte den lilla gumman för alla sju studentrummen på Vinden.

Kristin hade ett mera betydande förflutet. Hon hade varit husföreståndare hos professor Wahlund, romanisten som bodde i Bortom Bullret, sedermera Kalmar nations (gamla) hus på S;:t Johannesgatan. Han var gourmet och hon skicklig att utföra hans intentioner i den vägen……

Nu lagade Kristin mat på en järnspis som stod ute på vinden där trappan kom upp. En plåtskärm kring spisen skyddade för draget men hindrade förstås inte matoset, som dock i allmänhet luktade gott från hennes anrättningar.(HB: I Uppgift till Kyrko- och Mantalsskrivning  skriver Stina: Maria Kristina Jansson,  f.d hushållerska,  f. 1860-09-05  i Hökhuvuds förs. Senare städerska som bodde på vinden: Clara Johansson)

I rummet bredvid Kristin bodde Åke Ström, teolog, och mittöver trappan var en dubblett. Carl Y:son Hermelin, statistikstuderande, och hans syster Ellen, humanist, bebodde denna i början av min tid i huset, sen kom Erik Gustaf Westman, jurist, och Sture Petrén, som efter sin jur kand i Lund och visiter vid andra universitet ute i Europa fullföljde en fil kand i Uppsala. Han efterträddes i rummen av bröderna Riesenfeld, Hans kemist och Harald teolog. ……

I det mörka hörnet av yttre vinden är en dörr med en klinka som handtag (undrar om/hoppas den finns kvar) som via ett stortvindsutrymme för över till den inre vinden. Stålfjädern som tjänade till att smälla igen denna dörr, var kraftig, märkligt Kristin stod ut med detta ständigt upprepade dön.. Den långa vägen över till nästa dörr passerade jag i allmänhet springande, kort efter smällen i första dörren verkade stålfjädrarna i nästa. Så gick man på en träbrygga över avgrunden, d.v.s. en f.d. trappa ned till våningen inunder.

Här i mellanvåningen bodde hovrättsrådet Edling som ägde huset. Han var häradshövding i Uppsala läns norra domsaga och hade första tiden även sitt domarkansli där.

Nu kommer vi alltså in på Vinden med stort V, fyra studentrum kring en öppen hall med takljus. Tre av dem är försedda med små försturum eller kapprum med dubbla garderober innanför. Två vetter mot öster mot trädgården och universitetet och staden, dit kom första året som här talas om, läsåret 1927/28 Edvard von Krusenstjerna, biolog, och Knut Rodhe, jurist. I Edvards kapprum var en liten köksmöjlighet. De båda andra rummen hade utsikt västerut överkyrkogården, det var så vackert med alléns träd utanför och att på kvällen se solen gå ned mellan kyrkogårdens träd. Nils Edling, son i huset, bebodde det ena, jag det som låg över hörnet Järnbrogatan/Kyrkogårds- gatan. Vi flyttade också in hösten 1927, det år universitetet firade 450-årsjubileum.

Hallen i mitten var samlingsrum med en stor soffa och ett par korgstolar och ett bord. Ett par garderober hade dörr i hallen, i en var vedbod. Det var ju kakelugnar i rummen och även i hallen, första brasan eldade som sagt städet och sen låg man själv och blåste i glöden och lade på mera ved under dagen, ett rätt trevligt jobb.…..

Rummen är inte stora, 3 x 4 meter, men där fanns plats för piano i både Nils och Knuts. Edvard spelade fiol. Nils hade för vana att spela om mornarna: ljuvligt var att vakna vid en ballad eller ett intermezzo av Brahms eller en kraftfull Bachfuga. Knut hade även flöjt som instrument. Jag försökte mig på klarinett, dock utan framgång och så spelade jag såg, vars dallrande ton klingar mer eget än vackert…..

Musiken betydde som sagt mycket på Vinden. Nils sjöng sen gammalt i den s.k. gosskören i domkyrkan, gluntar sjöng vi lite var. Tillsammans med Edvard spela Nils Emil Sjögrens Sonat i e-moll för violin och piano och mycket annat. Edvard spelade också piano, trevligt och lättsamt, dansmusik, operetter och allvarligare, alltid beredd. Och andra musikaliska personer kom upp. Det hände att pianona flyttades ihop och musik för de dubbla instrumenten försöktes. Senare gästade oss då och då Ejnar Haglund och Gösta Knutsson som spelade fiol. Nära hade vi allesammans till aulans konserter.

Hallen mellan rummen är en förträfflig samlingsplats. Många hittade upp till kvällstéet med hårt bröd vid åtta-tiden – man åt ju middag klockan tre dåmera och läste timmarna efter. Ville man vara med på kvällen och träffa varandras vänner, och det ville man ju för det mesta, gick det bra; den som önskade vara ifred kunde dra sig in i sitt rum. Studentskor förekom där ibland, eller s.k. facks (studerande vid fackskolan för huslig ekonomi) men mest manliga vänner.——–och så dansade vi alla fyra med i Philochoros. Varje onsdagskväll var dansövning i seminariets gymnastiksal långt ute på norr och dit drog vi oss ut, gående eller med spårvagnen…..

Kristin lämnade jobbet, av åldersskäl, och efterträdes av Agnes Tholander, norrländska, en prima person, glad och snäll……

En tid hade jag som rumsgranne Axel Liljencrantz av Stockholms nation, som läste humanistiska ämnen. Axel arbetade vid denna tid även med sin diktsamling; den kom ut till julen 1932 med namnet Självdeklaration och författarnamnet Axel Axelsson. Karl-Gustaf Hildebrands första samling Nödvärn kom ut 1933. De var nära vänner och Karl-Karl, som han kallades då, blev en kär gäst vid kvällstéet på Vinden tillsammans med andra Axels vänner. ”Guds fred i stova” hördes teologen Hjalmar Sundéns stämma; bakom honom tecknade sig hans vindskamrat från Gropgränd Geo Widengrens militärt tonade gestalt. Geo studerade Österlandets religioner. …. Stig Jägerskiöd hörde till kretsen, flertalet av oss bildade länge matlag tillsammans på Hushållsskolan uppe i ett rum i övervåningen.

Och i januari 1934 tog jag min examen och lämnade Uppsala.”

1927-193?: Nils Edling skrev:…. Livet på Vinden för 60 år sen har ju Lars Emr berättat om så målande och träffsäkert att man bara kan säga: precis så var det för fyra som då kamperade ihop – Edvard, Lars, Knut och jag. Roligt hade vi, och vänner blev vi för livet.” Han bifogade en avskrift ur Svedelius minnen, som återgivits ovan.

1930-talet: Sedermera biskopen Ingmar Ström bodde på 1930-talet på vinden. Han berättar helt kort om livet på vinden för sin sondotter Anna; som skrivit boken ”Min farfar Ingmar Ström” Bonniers, (Borås 1995).

Omkr. 1930 Ellen Hermelin g. Dahlgren skrev 1989 om sin tid på Vinden: ”Jag gissar att jag är den enda som bott på fyra olika ställen i huset Järnbrogatan 2, möjligen med undantag för Nils Edling: först ett eller ett par år som inackorderad hos familjen Edling i mellanvåningen, där jag hade ett rum nära valnötsträdet vid ingången från gatan, sedan i en dubblett på nedre botten i hörnet Järnbrogatan-Kyrkogårdsgatan tillsammans med min bror Carl och därefter också tillsammans med honom i flera år i dubbletten /på Vinden/ intill trappan; samt slutligen flera år senare en kort tid i samband med min disputation i det som tidigare varit häradshövding Edlings kansli. …

Från min tid uppe på själva vinden, just  samma tid som Lars Ekströmer så målande har beskrivit, ,minns jag grannarna Axel Liljencrantz och Åke Ström, som i tur och ordning bodde i rummet bredvid Kristins. Där fanns t.o,m. telefon, som vi tacksamt utnyttjade. A propos Kristin kan jag göra en liten komplettering. Det var väl omkring 1930, jag kom på något vis under fund med att Kristin var sjuk med svåra magsmärtor. Jag kallade på hjälp av en god vän, en kvinnlig medicinare som bodde på Gropgränd, och vi ordnade så att Kristin hämtades i ambulans och blev intagen på Akademiska sjukhuset. Sedan fick jag veta att hon hade opererats för brusten blindtarm. Hon klarade i alla fall upp det och kom på benen igen, men någon vindsstädning blev det inte mera.

Annars kan jag inte minnas några dramatiska händelser från mina studie- och scoutår i Järnbrogatan 2. En episod kan jag fortfarande inte komma ihåg utan att rodna. Så här gick det till. Det var dubbla dörrar från mitt rum utåt vinden, och när man öppnade den inre, kom man alldeles intill kakelugnen. Jag hade eldat en brasa och skulle gå ut, men glömde att stänga igen innerdörren. Brasan var nog släckt, men kakelugnen var fortfarande het, och då jag kom tillbaka hade nedre delen av den vitmålade dörren blivit alldeles brun av hettan. Jag köpte en burk vit målarfärg för att försöka dölja eländet, men resultatet blev snarast ännu värre. Först och främst var ju färgen på dörren inte rent vit, snarare gräddvit, och så täckte den nya alltför vita färgen inte alls över det fula bruna. Jag skämdes så att jag aldrig kom mig för att tala om vd jag hade ställt till med, utan reste hem för sommaren utan att säga något. Döm om min häpnad och glädje då jag kom tillbaka på hösten och fann en snygg dörr målad i rätt färg och utan några spår av vad den hade genomgått! Nu sextio år senare hoppas jag, att både förbrytelsen och de förebråelser jag borde ha fått är preskriberade.

Jag förstår av namnen på listan, att det är åtskilliga av den yngre generationen som kommit tillbaka hit i sina fäders spår. Både min make och jag är ju upsaliensare inte av födsel men åtminstone av ohejdad vana, och alla våra fyra barn har studerat i Uppsala. Men jag kom aldrig att tänka på att höra efter om det alltjämt fanns studentrum att hyra på Järnbrogatan 2 (det tar emot för mig att säga eller skriva St. Olofsgatan 2). F Den som kom närmast var vår dotter som ett kort tag bodde Järnbrogatan 1. Och nu är det för sent att göra något åt den saken!

Jag tänker på Er och hälsar alla som nu samlats på Järnbrogatan 2 för att fira minnet av våra studieår. En glad samvaro önskas Er!

1947: Ole Akre skrev att han vt och ht 1947 delade dubbletten på yttre vinden med Lennart Schotte, värmlänning liksom han själv. Ytterligare en landsman, Bengt Henningsson, bodde i rummet mittemot. ”Jag avundas er denna glada afton och sänder mina bästa hälsningar.”

1945-52 Bengt Henningsson, docent i historia, har skrivit om hur det var att som student på 40-talet bo på vinden i Edlingska gården. Utdrag ur boken

Bengt Henningsson med sin fästmö Margareta Olsson i sitt rum på Vinden med utsikt mot kyrkogården.

Bengt har skrivit följande:

• Geijer som historiker / Bengt Henningsson 1961 Avhandling
• En Värmlandsfamiljs historia : ur brev och dagböcker 1879-1922 / Bengt Henningsson 1991
• Granne med kriget: en värmlandsynglings dagbok 1939-1945 / Bengt Henningsson 1995
• Tennsoldater och tobaksdoft / Bengt Henningsson 2001
• Plikt och plåga: att göra värnplikten i orostider / Bengt Henningsson 2004

1950-1952 Gunnar Odencrants sände också en hälsning: ”… Jag är faktiskt sonson till husets ägare kring1910. Min farfar köpte huset och hade där studenthushåll för sina barn + andra. /Senare har Anders Edling konstaterat att Thor(e) Odenrants också själv bodde i huset 1867-1872./ Min far bodde i NÖ rummet av de 4 o på hans kakelugn hade en Tirén målat djur på varannan platta. Ngn klåfingrig tvättade sen bort det. Jag bodde1950-52 i det SV rummet /på inre vinden/ o. där målande min syster, Kerstin Bille, ett vackert helvete på kakelugnen men det var väl inte passande för ngn efterkommande. Jag blev 2 ggr uppsagd. Första gången hade jag pga njurstensanfall lämnat rummet ostädat tidigt på morgonen. Då jag återkom, morfinberusad, fanns lappen, men med nog så grova ord förklarade jag orsaken och fick stanna kvar. Andra gången var när det lyste för mig. Fick då besked att rummet var ett enkelrum, avsett endast för en nattgäst. Även då fick jag bo kvar men sade upp mig i o m vårterminen 1952.”

1953-1957 Ebba Odencrants – Zetterquist

Efter höstterminen 1953  i ”obygden” (Salabacke) fick jag chansen att flytta till Jernbrogatan 2, till gamla släkthuset. Det blev min hemvist fram till våren 57.

Rummet var en liten kammare innanför Edlings hall. Det innehöll säng, skrivbord, stol, byrå(översta lådan blev skafferi) , tvättkommod och bokhylla. Smått, men trivsamt, även om det var kallt vintertid. Vatten, varmt och kallt, fick man hämta i toaletten snett över hallen, där också hinken tömdes.

Man hade egen ringklocka.En stor nyckel hörde till rummet. När jag var hemma satt den i, och när jag var ute låg den i bokhyllan strax utanför. Bredvid dörren satt en gammal glastavla med texten:

Betänk

Livets korthet

Dödens visshet

Evighetens längd.

Många måltider intogs vid skrivbordet. Vissa tider hade man kylskåp på fönsterblecket.

Roligast var att en ekorre  sprang förbi där ibland. Jag kallade honom(?) Eklund. Kanske jag lade ut lite knäckebröd ibland, men det talade jag inte om…

Min bror Jan bodde på vinden. Det var trevligt att ha nära till varandra. Vi hade en släkttråd till Edlings. Vår kusin Knut Rodhe var gift med deras dotter Anna. Således kallade jag dem farbror  Nils och tant Emma.

Farbror Nils hade sitt arbetsrum mitt emot mitt rum. Där erlades hyran, 95:-/månad. Han satt ofta där och skrev.

Ett fint minne har jag av honom. Jag kom hem en vårkväll, inte så sent. Han satt i det stora rummet innanför hallen och spelade på pianot. Stilla, melodiskt. Det var så vackert. Jag satt tyst som en mus  på stolen i hallen och lyssnade.

1950-talet Ulf Tiljander meddelade att han var förhindrad att delta, men ”för mig är vinden fortf. oerhört fylld av varma minnen – jag kan nästan inte åka förbi där utan att smälta bort i nostalgiska virvlar.

1959-1961 Ninni Lindström g. Edström På Järnbrogatan bodde jag 1959-61, men inte på vinden utan i ett av inackorderingsrummen en trappa upp.(Efter en Englands-vistelse flyttade jag till Parthenon, S:t Johannesgatan). Det var  ett genomgångsrum med ett fönster åt gården och det andra åt Skandalhuset. I det andra bodde en flicka med anknytning till Värmland. Hon läste bl.a statistik och hette Anita Jansson. Hon var några år äldre. Tror att hennes farbror var präst i Karlskogatrakten.

Jag kommer tyvärr inte ihåg mycket från den tiden. Ett par kort har jag men de beskriver inte interiören så mycket.

Mellan dessa våra rum fanns en skrubb där man vi ibland tillagade något ätbart. Min ”kompis” ägde en slags grill. Tänk en grill i en garderob! Så måste det väl också ha funnits en platta. eller kokmöjlighet. Men hur diskade vi? Det fanns en kommod med en kanna och ett tvättfat. I underskåpet ett skynke för en hink. Det var meningen att vi skulle tvätta oss på rummet. Och gjorde det väl någon gång. Men hur gjorde vi annars?. Vi smygtvättade oss och någon mindre tvätt i intilliggande badrum, likaså diskade då vi ändå måste göra besök där  eller låtsades. I hinken såg vi i alla fall till att det fanns spillvatten för att städerskan skulle se att vi skött oss!

(Har nu på senare år drömt mycket om ett gammalt hus med två våningar, ett badrum, trapphall, ett äldre par. Kan det möjligen komma från den tiden?) Kommer inte ihåg hur Edlings bodde. Om de bodde intill oss eller på nedre botten.

Just nu är detta det enda minnet. Få se om det dyker upp fler.

PS  Huruvida mitt rum hade kakelugn eller inte minns jag inte. Jag eldade aldrig där i så fall. Det andra rummet hade.

1960-talet: Edlings uppsats slutar med en referens till en artikel i The American-Swedish monthly april 1963 om ”The Edling attic group”.

Återsamling 1989. 26 augusti 1989 samlades på initiativ av Anita och Peder Hård af Segerstad och Gunilla och Harald Bohlin tidigare Vindianer (med respektive drygt 40 personer) i Edlingska gården. Efter välkomstdrink besiktigade vi Vinden och källaren och gick sedan över till universitetshuset där vi satte os till bords i café Alma. Placeringen var ung. ett bord per decennium. Där berättades om fina minnen från studentåren på Vinden. Dessvärre gjordes nog inga noteringar då men Bertil H:son Hatt tog många foton. Inbjudan hade gått ut till dem vi kände till personligen eller genom hörsägen. Det blev 47 personer som vi fick kontakt med. Några som hade förhinder, skrev hälsningar, som återgivits ovan.

1970-80-talen: Studentvinden blir Forskarbostäder (se ovan)

C. VÅNINGARNA

1. Bottenvåningen

a) längs S:t Olofsg.

• Gerda och ? Nilsson
• Gunilla och Harald Bohlin

b) längs Kyrkogårdsg.

• Vendla Svenonius, 1859: änkefru
• Carl och Lotten Bretzner
• Sonja och Per Arne Dahlberg
• Hedda Ekerwald och Allan Rodhe, tidvis även Ann-Cathrin Jarl
• Petra Käck och Carlos de Rada

c) dubbletten

• Caroline Fredrikson, städerska
• S. Reutersvärd, fröken
• Mina Eriksson, sjuksköterska
• fastighetsskötare Klas Karlsson med hustru Hanna
• Sven Eliæson

2. En trappa upp a) huvudlägenheten

• E. Th. Klingberg, disponent
• Bo Bergman bodde i hörnrummet Kyrkogårdsgatan-Järnbrogatan 1889-1891
• Emma och Nils Edling bodde där till okt. 1967. Deras inackorderingar: 1942-45 bodde en finlandsvensk flicka, Elisabeth Roslin, hos familjen Edling. (Hennes bror bodde i borgmästare Hagströms familj, Kyrkogårdsg. 23. Han återvände 1947 till Åbo och blev slutligen prof i ekonomi och kansler för Åbo Akademi.  2009 gav han ut en bok ”Den förlorade sonen. Ett krigsbarn i Uppsala   1940-47” där han återger brevväxlingen mellan sina föräldrar och de familjer som tog emot honom och hans syster.)  Eva Edling (g. Matthiessen) och Jolo Möller (g. Hörner) och senare Agneta Zotterman, Ninni Lindström g. Edström, Anita Jansson, Bertil Henningsson, Ebba Odencrants g. Zetterquist.
• Socialantropologiska institutionen vid UU
• Universitetets jord- och skogsförvaltning

Därefter delades lägenheten:

aa) längs S:t Olofsg. Christina och Sone Södergren

ab) längs Kyrkogårdsg. Barbro och Bertil Norbelie

b) dubletten

• G. von Dardel
• G. Lagercrantz
• Daniel Strömholm
• B. Forsgren, löjtnant
• Arne Olsén
• Regina Wachtmeister g. af Geijerstam
• Kerstin Brobeck (g. Ekwall)
• Märta Tenow
• Olle och Brita Tenow
• Bert och Gudrun Fredriksson
• Gunilla och Harald Bohlin
• Universitetets jord- och skogsförvaltning
• Lena Ring
• Lars Starck

3. Två trappor upp: Forskarbostäderna: I de två forskarbostäderna på inre resp. yttre vinden har mestadels utländska forskare med familj bott kortare perioder. men läsåren 2006-2008 bodde där Maria och Anders Selmer med döttrarna Lovisa och Elvira och läsåret 2010-2011 Michele Johnson med maken Edmund (Ned) Searles med dottern Nora Searles och sonen Wyatt Searles med mormor Nancy Johnson som barnvakt. 2011-12 Svanhildur Kr. Sverrisdóttir med son.

4. Hyresgäster som det än så länge är oklart i vilken lägenhet de bodde:

Christian Högman (1818-81) bodde i huset från 1853 och till och från under 1850-talet (han var ute och reste mycket). I januari 1864 flyttade han in permanent och bodde sedan i huset fram till sin död 1881. Han var i sin ungdom mycket aktiv i studentlivet kring Västgöta nation (han ligger begravd i nationsgraven), lärare vid Katedralskolan, stormästare i SHT och förste amanuens vid Carolina (det vill säga trea i rang bakom bibliotekarien Styffe och vicebibliotekarien Lagerberg). Han var också medförfattare till det klassiska Uppsalaspexet Den nye borgmästaren (1854). Han lär ha haft  burfåglar som flög omkring i hans rum.

Värt att notera är att huset uppenbarligen kallades ”Lundbergianum” på 1850- och 1860-talen (en pendang alltså till den senare benämningen ”Odencrantsianum”).Namnet kommer av akademiekursorn Lars Erik Lundberg, som ju ägde fastigheten (och hade låtit uppföra den). Märkligt nog kallas han bara ”Erik Lundberg” på skylten som står på huset i dag, men han använde helt klart båda förnamnen som tilltals-namn. Högman skriver i alla fall konsekvent Lars Erik och det är ju den formen som även står i universitetskatalogerna. (Källa: Carl Frängsmyr, som efterlyser mer information om Christian Högman.)

D. LEGALA  FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR GÅRDEN OCH VINDEN

Efter nådig prövning fastställde K. Maj:t 1807 Byggnadsordning för staden Upsala. Där fastställdes bl a att ”trähusen, högst två våningar höga, finge ej bestrykas med röd utan endast med gul eller ljus färg, en bestämmelse som allmänheten hade svårt att efterkomma, eftersom magistraten måste erinra därom, med åtvarning att den olaga färgen komme att på den tredskandes bekostnad avskrapas och ny färg åsättas husen.” Herdin, K.W.: Bygge och bo i äldre tider, 1932 s. 204 f).

Efter 1809 års brand i norra delen av Fjärdingsroten fastställde Kungl. Maj:t 1826 ny Byggnadsordning och en ny Brandordning för Uppsala. Hus fick ej byggas högre än två våningar varvid gavlar, ”såsom ledande till inrättning av alltid vådliga boningsrum i vindarna, hädan efter icke tillåtas…. Rödfärg eller någon annan ljusare färg var tillåten på väggar, portar och plank, men ej tjära.”  Redan 1837 ändrades föreskriften: ”att fronten öfver andra våningen ej må byggas annorstädes än midt å husets ena sida i längden eller längre än en tredjedel därav;att vindsrum öfver andra våningen icke må upptaga mer än halfva vindens bredd och en tredjedel av husets längd, ej heller uppföras med träväggar av annat än timmer; att i sådant rum ej må finnas annan eldstad än mindre kakelugn…” (Herdin, K. W. : Bygge och bo II Gamla gårdar och deras ägare. Uppsala 1934 s. 3 f.)

E. TOMTEN FÖRE 1809 ÅRS BRAND

Handlingar ang. 1809 års brand förvaras på ULA (Uppsala Landsarkiv). Branden och dess konsekvenser skildras av K.W. Herdin i  Bygge och Bo i äldre tider (s. 201-216)

Häradshövding Edlings son Nils  meddelade i ett brev att han i sin ägo hade två gamla föremål, som kom i dagen 1930 när man grävde vid ”utkastaren” på gården: ett 2-öres mynt från 1573 och en vacker bronsnyckel som jag tycker har medeltida drag (Upplandsmuseet var vid förfrågan ointresserat: ”kan vara en sentida efterbildning”). (brev 14.10. -97). Dessa föremål förvaras nu hos häradshövdingens sonson, förste bibliotekarien Anders Edling.