Han bodde en tid i majorskan Bergenstråhles gård, Järnbrogatan 2, hörnhuset till Kyrkogårdsallén, ett allt annat än lyxbetonat gammalt trähus, med dragiga rum och dass på gården, till större delen uthyrt till studentrum.

Huset har alltid haft en viss nimbus därför att dess akademiska hyresgäster på något sätt i regel kommit att tillhöra den andliga eliten, liksom studentskor ofta sökte sig dit och hos en och annan kommit att ge minnet ett rosenskimmer.

”Vad man frös! Aldrig i mitt liv har jag frusit som i detta februarilandskap med sitt arktiska klimat och sin plåtgrå himmel. Kylan trängde till märg och ben och ända in i själen, där den mötte ett annat köldcentrum: oron för framtiden. Jag märkte snart att jag kommit in på orätt spår. Det var inte jurist jag skulle bli utan något annat, vad det nu var… Man kunde födas med dåligt lokalsinne i tillvaron, – det var tydligen min kasus.”

Han frågade sig om det var Uppsala som skapade honom eller om han skapade sitt Uppsala. Så vitt jag kan se är detta mycket neurasteniska grubblerier. Hur ofta han ända till sina allra sista år rest upp till Uppsala för att gå dör försjunken i sina minnen, har staden knappast utlöst något av det betydande i hans lyrik eller prosa.

Han gör i Mitt Uppsala en överblick över den intellektuella situationen i lärdomsstaden. Pontus Wikner var ännu gouterad i de allvarligt sinnade kretsar där man försökte dra in studenter i ett sedesamt familjeliv. Men den något omanlige och mjäkige idealisten var ingenting för honom, lika litet som den gamle barnaglade filosofen och simentusiasten rektor magnificus Carl Yngve Sahlin, en ärevördig gumse med sokratesdrag. På ett par viktiga sidor talar Bo Bergman om en självrannsakan en vinterkväll på Slottsbacken om känslorna för alltings tomhet, tvivlet på Lärdomens betydelse i förhållande till Sanningens och Godhetens. Denne unge Offenbachske Paris slutar sitt tal med att man inte väljer vilken av de tre gudinnorna som är störst. En okänd makt har klarat av saken. ”Där dök marionettfilosofin upp. Men jag spjärnade emot, jag skulle be att få välja själv annars blev alltsammans värdelöst.”

Karl Asplund: Bo Bergman – människan och diktaren, WoW 1970 (s 33 ff. Citat och Referat ur B B:s ”Mitt Uppsala” ingår i Liv och Läsning 1953 (s 67-84).