Ur Dessa lyckliga år

Huvudpersonen Viveka får våren 1913 besöka sin bror och dennes vän, som båda bor på denna studentvind liksom vännens tre bröder och ytterligare några vänner. Hon beskriver ”ett brunt tvåvåningsträhus med brutet spåntak och med en trädgård omkring. Det låg alldeles vid sidan av lindallén och såg ut som en liten herrgård i miniatyr…. Det var många rum och lustiga gamla vindskupor i huset.”

Hon beskriver ”skumma och smala korridorer. Små trappsteg stupade oväntat nedåt, andra slingrade sig i spiral uppåt och försvunno i ett mystiskt dunkel, även det ljudande av röster och raspande fötter som oroligt flyttade sig under skrivborden. Viveka tänkte att hon aldrig skulle kunna hitta här ensam. Det var en labyrint som man måste gå vilse i.” De studenter, som bodde på Vinden, hade bildat ett eget hushåll med en hushållerska. Kapitlet slutar med att Viveka har blivit kränkt av en av studenterna och gråter. ”En känsla av ensamhet, av korridorernas och de dunkla hemlighetsfulla trappornas ödslighet här i huset kom över henne.” (Trettonde kapitlet. Hela kapitlet löper s. 464- 487, texten om Vinden finns på s. 471 – 487. Bonniers förlag 1937).

En till WordPress-webbplats