Gården säljs till Universitetet

Gården säljs till universitetet 1959 skrev dåv. stadsarkitekten P. O. Lefvert: ”Det torde numera stå klart att om man önskar bevara hörnhuset Järnbrogatan – Kyrkogårdsgatan torde det lämpligast ske genom en förflyttning av huset till en plats där det bättre infogas i en äldre miljö”(5.2.1959 till byggnadsnämnden). Man räknade då med att tomten skulle bebyggas med ett femvåningshus. Nuvarande hus bedömdes ha en ”starkt begränsad, återstående livslängd, uppskattningsvis 10 år. Efter denna tid har man endera att räkna med rivning eller en renovering, närmast hänförlig till nybyggnad.” (PM 27.5.1962 av Ulf Winberg) Så blev det inte men det stod klart när universitetet köpte Edlingska gården att detta inte kunde göras utifrån strikt ekonomiska kalkyler. Tomten var mer värd än huset men avkastningen kom endast från huset. Beslutet hade föregåtts av åratals förhandlingar mellan säljaren och Uppsala kommun och Uppsala universitet. Kommunens kulturminneskommitté hade givit huset beteckningen ”omistligt”, vilket innebär att dess ”nedrivande, förvanskning eller vanvård skulle vara en förlust för landets och stadens kultur- och skönhets­värden”. Man menade, att gården ger karaktär åt ett område som för övrigt domineras av stora hyreshus från 1900-talet (UNT 24 jan 1967). Båda tilltänkta köpare, kommun och universitet, ansåg att huset borde bevaras men insåg också att det i så fall inte kunde bli fråga om en vanlig penningplacering med förväntning om normal avkastning. Förhandlingarna slutade med att både vidtog extraordinära åtgärder. Uppsala kommun ställde en sjättedel av den överenskomna köpeskillingen till universitetets förfogande som ett amorterings- och räntefritt lån för att möjlig­göra universitetets förvärv av denna för staden kulturhistoriskt värdefulla fastighet. Lånet förfaller till betalning först om husets exteriör inte längre bevaras. Universitetet ansökte hos kansler om att få avsätta en lika stor summa ur reservfonden. Den användes inte normalt till inköp av fastigheter. Att den användes i detta sammanhang torde få ses som en kultursatsning motsvarande den som kommunen gjort. Återstående del av köpeskillingen betalades ur konton, som normalt används vid fastighetsköp.

En liknande bedömning gjordes av dåvarande akademifogden 1980. I ansökan till länsarbetsnämnden om att få beredskapsarbete placerat till Edlingska gården hänvisade han till en skrivelse från dåvarande landsantikvarien att gården och i synnerhet vinden är av betydande kulturhistoriskt värde. ”Den rent ekonomiska nyttan av ombyggnaden är emellertid alltför begränsad för att kunna genomföras med sedvanlig finansiering.” Landsantikvarien uttalade också att även interiören i huset är ”av mycket stort intresse” (aug 1997). Statsmakternas syn på att statligt ägda kultur­historiskt värdefull byggnader inte kan behandlas enligt vanliga kalkyler belyses i skrivelse 25 febr 1988 från två hyresgäster till konsistoriet samt i Förordning (1988:1229) om statliga byggnadsminnen m. m. (§ 12 ff. Förarbeten i DsU 1987:9: Kulturminneslag)

Vinden blir forskarbostäder En dags strax före Valborg 1977 råkade en av studenterna på Vinden möta vår dåvarande gårdskarl som i förbigående kom att nämna, att samma kväll skulle byggnadsnämnden besluta att vinden ska kontoriseras. Det blev upptakten till en tioårig strid för Vinden, minst 25 skrivelser med en rad bilagor. Ärendet togs genom suppleanten Nils-Johan Höglund upp i konsistoriet, som inte brukade behandla sådana ärenden, och det återkom vid tre ytterliga tillfällen. Det skulle föra för långt att referera detta i sin helhet. Men det kan vara värt att citera vad Landsarkivarien Ola Ehn skrev i ett yttrande: ”Edlingska gårdens stora kulturhistoriska värde torde stå klart för de flesta. Men det är viktigt att betona, att detta värde inte bara ligger i byggnadens exteriör, även interiören är av mycket stort intresse. I detta sammanhang är det särskilt viktigt att också framhålla byggnadens ursprungliga funktion och betydelsen av att denna behålls. Edlingska gården utgör en utpräglad bostadsgård av en typ som förr var särskilt vanlig i Fjärdingen och som bidrog till att ge denna stadsdel dess alldeles speciella karaktär. Till bilden av dessa bostadsgårdar hör vidare att vindsrummen, särskilt i gårdarna i kvarteren kring Övre Slottsgtan, i mycket stor utsträckning uthyrdes som studentrum. Vindsrummen i Edingska gården tillhör de mycket få bevarade exemplen på en bostadstyp som kännetecknat Fjärdingen och vår stad under mycket lång tid. Landsantikvarien finner det sålunda självklart att Edling ska gården, inklusive vindsrummen, får behålla sin ursprungliga funktion och att byggnadslov inte beviljas för annan användning.” (Brandskyddsskäl fick honom att senare tillfälligt ändra sig i slutsatsen men han ändrade inte vad han sagt ovan. Efter kompletterande information, som vindianerna fått fram, tillstyrkte han på nytt fortsatt boende.)

Beslut togs 1979 av konsistoriet ”att i princip inrikta fortsatt åtgärder … på renovering för boende.” 1987 meddelande akademifogden att byggnadslov meddelats för ombyggnad av vindsvåningen delvis för bostadsändamål (gästforskarrum el dyl), delvis för egendomsförvaltningens behov av kompletterande förråds- och personal-utrymmen. Ärendet bordlades för komplettering av beslutsunderlaget. Slutligt beslut togs av konsistoriet först 1988-05-02 om att renovera vinden ”med bibehållen rumsindelning och en planlösning för boende med minsta möjliga förändring av nuvarande interiör.”

”Användningen till kontor mm för jord- och skogsförvaltningen skulle gälla en tid, dvs ej var att betrakta som permanent” (enl. särskilt yttrande till protokollet). Några år senare flyttade också akademiförvaltningen till andra lokaler och mellanvåningen kunde på nytt användas för bostäder. De som drivit frågan om studentvinden i tio år med klargörande kontakter med olika myndigheter som arkitektkontor, landsantikvarien, hälsovårdsnämnd, hyresnämnd, byggnadsnämnd och brandförsvaret om en rad bestämmelser som aktualiserats var Allan Rodhe, Hedvig Ekerwald och Sigge Höglund.

En till WordPress-webbplats